Regeringen bör skyndsamt hitta formerna för att mångfalt öka det militära biståndet till Ukraina. Europas länder står inför en avgörande situation, skriver ett flertal chefer och debattörer.
Inför den ryska aggressionen befinner sig de västliga demokratierna som de befann sig inför Hitler, någonstans emellan 1936 och 1939. Vi kommer att tvingas möta en mycket större konflikt, om vi inte ökar det militära biståndet till Ukraina på ett avgörande sätt.
Kriget kommer inte att sluta så länge Putin sitter vd makten.
Det kan ske om han lider ett så svidande nederlag att den traditionella delen av Ryssland, som i dag passivt stödjer kriget, i stället betraktar honom som en falsk tsar.
VÅRT TOTALA UKRAINABISTÅND SEDAN KRIGET BÖRJADE MOTSVARAR 0,5 PROCENT AV BNP , JÄMFÖRT MED NORGES 2,4 OCH DANMARKS 1,7 PROCENT.
Putins avlägsnande är bara ett nödvändigt men långtifrån tillräckligt villkor för en utveckling bort från fascismen i Ryssland. Men vägen till ett framtida, möjligen avlägset, fredligt och demokratiskt Ryssland går genom ett kännbart ryskt nederlag i Ukraina.
Ett sådant nederlag har den västliga demokratiska alliansen i sina händer. Hos den finns de vapen och de resurser med vilka Ukraina kan vända kriget och tillfoga Ryssland ett nederlag.
Ändå har för lite och för sent hittills blivit svaret. Hjälpen kommer inte i tid och med de vapen som behövs, trots att insikten om hotet växer och att lägesbilden delas av allt fler. Men mottot är fortfarande Ukraina får inte förlora och Ryssland får inte segra. Det borde tvärtom vara att Ukraina måste segra och Ryssland måste förlora.
Hur har vi hamnat här? Det finns två rimliga förklaringar. Den ena är rädsla. Rädsla för rysk eskalering till kärnvapen. Hotet om upptrappning och odlande av rädsla har blivit en hörnsten i den ryska psykologiska krigföringen. Ingen ansvarskännande politiker kan vifta bort kärnvapenhotet. Skräcken för att överskrida påstådda ryska röda linjer har dock hittills visat sig överdriven under den långsamma upptrappningen som skett. En annan form av rädsla gäller Rysslands sönderfall efter ett nederlag -- kaos, upplösning, miljoner i massflykt till Europa och herrelösa kärnvapen på drift.
Ifråga av båda former av rädsla har den ryska hybriskrigföringen haft framgångar vad gäller demokratiernas självavskräckning. Men den bygger på en logik som för alltid kommer att göra västliga demokratier till gisslan hos aggressiva diktaturer. Kanske är det den logiken som den franske presidenten Macrons senaste uttalande nu försöker bryta.
Den andra förklaringen till handlingsförlamningen är bristen på omedelbart tillgängliga finansiella resurser i enskilda länder. Även politiker i ett land som Sverige, vilka i huvudsak håller med om analysen ovan, finner att pengarna inte räcker till för att skala upp det nödvändiga biståndet till Ukraina. Försvarsmakten saknar pengar för långsiktiga beställningar som behövs för att industrin ska kunna öka kapaciteten genom att bygga nya produktionsanläggningar. Sveriges militära bistånd om 30 miljarder kronor till Ukraina sedan kriget började är aktningsvärt men knappast imponerande i jämförelse med Danmarks 85 miljarder och Norges 40 miljarder (enligt Kielinstitutet). Mycket mer krävs. Också det svenska försvaret måste rustas upp med stora belopp. Men i jämförelse därmed är Ukrainabiståndets krav beskedliga.
I en för oss och hela Europas historiskt unik och avgörande situation ställs kravet på regeringen att visa nytänkande och handlingskraft. Lyckas inte Europas länder samla sig till ett bistånd som verkligen räcker till för att besegra den ryska aggressionen, kommer ett mångdubbelt större hot och en mer krävande uppgift -- i pengar och i människoliv -- att tvinga sig på oss. Det är nu det gäller.
Vi vädjar till regeringen att tänka utanför den ärvda boxen -- det gäller att skyndsamt hitta formerna för att mångfalt öka det militära biståndet till Ukraina.
Undertecknare: En lång rad generaler och överstar, ambassadörer och chefer på hög nivå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar