På söndag 23 oktober visar kanal 3 Tintin-filmen "Enhörningens hemlighet". Är du intresserad av Tintin, enhörningar eller både och, bör du titta på den här filmen. Men hur är det egentligen, enhörningar finns dom verkligheten?
Enhörningshorn var inte ovanliga i forna tiders kuriosakabinett. Vad var nu detta för
föremål? Har det funnits enhörningar? Eller är det som man i regel tror att djuret är en fantasifull vidareutveckling av noshörningar och antiloper?
Svaret beror på huruvida man frågar en kulturhistoriker eller en zoolog. Zoologernas svar är enkelt: enhörningar har aldrig funnits, inte i egenskap av de vita hästar med horn som dyker upp på gamla gobelänger och symbolistiska målningar. Kulturhistorikern är mer splittrad. Hon erkänner zoologens slutsatser men konstaterar också att enhörningen som fantasiprodukt har en lång historia med rik folklore. Man trodde att enhörningen bodde i öster och att de bara kunde fångas av en oskuld.
Men vad är då enhörningshornen? De kan beskådas i många gamla samlingar och bjuds ibland ut på auktion. Enhörningshornen är alldeles för smäckra och långa för att kunna vara noshörningshorn.
Svaret är att det rör sig om narvalständer. Narvalen ansågs fordom livnära sig på lik. Den kan bli mellan fyra och sex meter meter. Man finner den företrädesvis i arktiska vatten. Narvalen har två tänder och den vänstra kan hos hanen kan växa ut till ett mellan två och tre meter långt spjut. Detta används antingen i strid eller för att signalera manlig dominans i samband med parning För skandinaviska handelsmän och hantverkare var narvalen ett välkänt djur, vars tänder togs om hand och användes för konstnärlig bearbetning, ungefär som valrossens betar. På den europeiska kontinenten såg man narvalständerna som bevis för enhörningarnas existens. I förmögna hem uppskattades de som konstverk och fann en given plats i kuriosakabinetten.
Som exempel på hur länge det dröjde innan sanningen gick upp för västeuropéerna kan nämnas den engelske upptäcktsresanden Anthony Jenkinson, som levde på 1500-talet och som tjänade under Maria I och Elisabeth I. Jenkinson drömde om att hitta en land- eller sjöväg till Kina, och när landsvägsprojektet misslyckats (han nådde Uzbekistan 1557-59) lade han 1565 fram planer på att upptäcka en nordostpassage. Att detta var rätt väg framgick, hävdade Jenkinson, av att man funnit enhörningshorn på Vajgatj-ön mellan Novaja Zemlja och fastlandet. Folk i Moskva, vid tsar Ivans hov, hade visat upp hornet, men de hade inte kunnat säga vilket djur det tillhörde. Jenkinson visste emellertid bättre, eftersom han hört historierna om enhörningarna i öster och kunde berätta att de levde i Kina, eller någonstans i närheten av detta land. Hornet hade antagligen förts norrut och sedan åt västerut av havsströmmarna. Vägen runt norra Ryssland var alltså rätt väg för den som ville färdas till Kina och undvika seglatsen runt Godahoppsudden.
Nordostpassageresan blev aldrig verklighet, vilket förmodligen bara var tur med tanke på farorna. Svensken Adolf Fredrik Nordenskiöld blev den förste att segla genom hela Nordostpassagen (Vegaexpeditionen) 1878 - 1880.
Underlag: Wikipedia och Dick Harrison, jourhavande historiker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar