XI JINPINGS STYRKA GÖR KINA SVAGARE
Bilden ovan ringar in den kinesiska politikens villkor med isande precision.
Mitt under Kommunistpartiets kongress visades den förre presidenten Hu Jintao ut ur Folkets stora sal och ut ur historien. Kamerorna smattrar. Hu vädjar. Xi Jinping rör inte en min. Det är brutal propagandateater.
Det sägs att expresidentens hälsa sviktar, men som förklaring duger det inte. Partiledningen hade kunnat smuggla ut honom i smyg men väntade tills dörrarna öppnades för pressen.
Signalen är glasklar: Kina brukade vara en enpartistat, nu är det en envåldsmakt. Kejsaren styr.
Men partikongressen markerar lika fullt ett historiskt skifte. Presidenten utsågs för tredje gången, men i praktiken på livstid. Premiärministern Li Keqiang är avhängd. Politbyråns ständiga utskott - landets mäktigaste församling - har historiskt sett rymt fler falanger eller åsiktsströmningar, men består nu uteslutande av lojalister. De är i praktiken utfyllnadsfigurer.
Det är i grunden en mycket riskabel strategi. Kina är i viktiga avseenden ett land i kris. Ekonomin är svårt obalanserad, partiet försöker ställa om den från exportfabrik till modern konsumentmarknad men lyckas inte. Regimens rykte utomlands är kört i botten. Covidpolitiken är en katastrof, mest för att Xi vägrar att importera vaccin från väst av prestigeskäl.
Kunskap och kompetens uppstår när åsikter och idéer bryts mot varandra. Kina är inget undantag. Att Kommunistpartiet lättade en aning på förtrycket under senare delen av 1990-talet och 2000-talet är den centrala förklaringen till landets ekonomiska och geopolitiska framgångar. Xi:s envälde är inte bara farligt, det är förbluffande kortsynt.
Underlag: Arvid Åhlund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar