VÄST FÅR INTE LÄMNA WALKOVER TILL RYSSLAND OCH KINA. RUNDTURER I VITA HUSET OCH BUCKINGHAM PALACE RÄCKER INTE.
I höstas gav Joe Biden Sydafrikas president Cyril Ramaphosa en privat visning av Vita huset - den första och den enda hittills.
Några veckor senare tog Storbritanniens kung Charles emot Ramahosa i London - det första statsbesöket sedan tronskiftet i september. Bägge ger en vink av hur mycket Washington och
Westminster - för att inte säga väst i stort - värnar relationerna med Afrikas största ekonomi och enda G20- medlem i en tid då världen återigen är på väg att delas upp i ideologiska maktblock.
Men inviterna har inte betalat sig - i varje fall inte om syftet var att vinna sydafrikanernas ostridiga lojalitet.
I stället flirtar Ramaphosas regering öppet och obesvärat med Peking och Moskva. I januari mottogs den ryske utrikesministern Sergej Lavrov med öppna armar. I februari genomfördes en stor flottövning med ryska och kinesiska fartyg. Kriget i Ukraina vägrar man att fördöma, det vore "förenklat och infaltilt". (Reuter 23/1). I förra veckan hotade Romaphosa rent av med att lämna internationella brottmålsdomstolen i Haag, efter arresteringsordern mot Putin i mars.
Närmandet till Ryssland är del i en större tendens. Nästan hälften av länderna i Afrika vägrade förra året att i FN fördöma Putins invasion.
Likadant i Asien , där bland andra Indien, Thailand och Vietnam drog sig för att kritisera Putins annektering av Ukraina i höstas.
Och i Latinamerika lägger många ledare mycket av skulden för kriget på Nato. Brasiliens president Lula, nyss hemkommen från ett symbolladdat möte i Peking, anklagade USA för att "egga på" stridigheterna under ett förtroligt möte med Lavrov i Brasilia häromveckan. Den ryske utrikesministern tackade för stödet och svarade att Brasilien bör sitta i FN:s säkerhetsråd.
Det hela har delvis historiska förklaringar. I Latinamerika finns en djupt rotad misstänksamhet mot "imperialiststaten" USA. Och i Afrika påtalar man gärna att Sovjetunionen stöttade frihetsrörelserna under kalla kriget, medan väst backade upp förtryckarregimer och apartheid.
Men bevekelsegrunderna är också strategiska - samt resultatet av målmedvetet arbete från Rysslands sida. Bara i år har Lavrov besökt närmare tio afrikanska länder. Moskva har slutit handelsavtal, lovat investeringar och framför allt skänkt kopiösa mängder gödsel. Peking investerar ännu mera.
Det kontrasteras gärna med att EU talar vackert om frihandel men vägrar slopa jordbrukstullar och lovar att bygga ett "Fort Europa" för att hålla afrikanska migranter ute.
Samtidigt skymtar en paradox här. För det är ju till Europa och USA migranterna vill. De drömmer inte om en framtid i Ryssland eller det påtagligt främlingsfientliga Kina. Och faktum är att mätningar visar att afrikaner över lag är mer skeptiskt inställda till Ryssland än de politiska eliterna.
De senare påtalar gärna västs historiska hyckleri - men förlitar sig samtidigt på Moskva och Peking för att cementera sina egna ofta mycket korrupta och auktoritära regimer. Ofta är det just att Washington och Bryssel bryr sig om mänskliga rättigheter som stör.
För väst innebär det en öppning. Men då vill de till att vi tar kampen, materiellt och intellektuellt.
"Den globala kampen om hjärtan och hjärnor rasar för fullt, och vi vinner inte", för att låna från EU:s utrikesminister Josep Borrell nyligen.
Rundturen i Vita huset och Buckingham Palace kommer inte att räcka.
Ledare DN 2/5 2023
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar