KRÖNINGEN

 

Alex Schulman är författare och krönikör i DN. I lördags tittade han på kröningen av kung Charles. Vi skall titta på vad han tyckte om det hela.

Det började med en vagn av guld. En kamera fångar upp den på långt håll. Inne i den sitter blivande kung Charles och drottning Camilla. Vagnen åker overkligt långsamt genom London. Det händer ingenting, den bara åker och åker, verkar aldrig komma fram - det är lite som "Älgvandringen" i SVT, fast med guldkant.

Experter på tv viskar, mumlar och kommenterar. Ibland ser man Charles och Camilla tydligt därinne, de ser både förvirrade och förbannade ut på samma gång. Omtumlade och irriterade.

Först fattar man inte varför de inte kan kosta på sig ett litet garv, en high five därinne i guldburen, men man förstår sen. Charles har levt sitt liv i väntan. I fem, sex decennier har han väntat på en stund, som aldrig tycks inträffa. Och nu, titta på honom, det är som den långa väntans heliga vrede är kvar i honom, han blir inte av med den, den är en del av honom också nu när väntan är över

Nu stiger de ur vagnen! De är framme nånstans! De visar upp sig i sina krokigheter och går in

De är så utomordentligt gamla. En tanke som kommer och försvinner; varför ska man ens sätta ihop det här enorma spektaklet när man ändå måste göra om det ganska snart. Kanske skulle man under drottning Elisabeths sista år tänkt om. Tanten verkar bli hundra år, vad gör vi? Ska vi inte helt enkelt hoppa över Charles och låta William bli kung på en gång?

Men nu är det som det är. Nu kommer han in i kyrkan, bänkarna fyllda av gubbar med medaljer på bröstet och runt honom står en massa biskopar och bugar och åmar sig. Och så blev det lite vuxenmobbning med världen som åskådare när Harry får en skitplats i kyrkan. Så spännande, tycker kommentatorerna, att se honom riktigt förnedrad. Närbilder på honom när han slår sig ner. Han ser ingenting dessutom, för han har en släkting med plym rakt framför sig.

Plötsligt tar Charles av sig kläderna. Han sitter där i nattlinne. Inget skratt från publiken, alla tar det här på stort allvar, ingen är generad, ingen skäms. Bakom en baldakin får han oljor på bröstet, huvudet och ryggen. Insmord och förmodligen oljeluktande sitter sedan Charles där i sin särk och när ärkebiskopen börjar prata låter han precis som tanterna i  Monty Python. De drar på honom en mantel av guld, en spira i vardera hand ska han ha. Det är så otroligt komiskt, att han sitter där inte med En spira, utan Två, utspökad till oigenkännlighet och något sorts klimax närmar sig.

Det märks på biskoparna som blir mer och mer till sig, de är så underdåniga att Gud måste sitta och skämmas nånstans. En krona bärs fram, hanterad med  silkesvantar och någon lyfter kronan över Charles och liksom SKRUVAR fast den i hans skalle. Som en glödlampa. Nu är han kung. Upp med honom på en balkong där han och drottningen kan stå och vinka en stund åt folket.

Alex Schulman säger att han var helt färdig när sändningen är över, och fylld av oro, inte för vad han hade bevittnat, utan för framtiden. Han tänker på oss alla hemma i Sverige, vad det ska bli av oss alla när vi står inför samma sak. Kungen kommer inte att ge upp i första taget. Han är av segt virke! Han kommer leva tills han blir hundra.

Alex ser framför sig en vagn av guld som långsamt rullar över slottsbron. Därinne sitter de! Den blivande drottning Victoria, 72, och prins Daniel, 76, förvirrade och rasande, efter decenniers väntan. De stiger ut utanför slottet, konselj väntar och en krona ska skruvas på plats. Det åldrade paret vinkar en stund håglöst, och så stapplar de in, trötta och urförbannade, länge leve drottningtanten.