Vi inleder med att citera en vers ur "Pessimistkonsulten" av Roger Eriksson:
Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall, för om man drömmer om Paris, hamnar man på något vis, lik förbannat i Hudiksvall.
Förra helgen började den finska kärnkraftreaktorn Olkiluoto 3 att producera el för full kraft. Produktionen skulle ha startat redan 2009. Men reaktorbygget drog ut på tiden. Det beräknades ta fyra år. Det höll på i 17. Dyrare blev det också. Den ursprungliga budgeten var 30 miljarder kronor. Notan slutade på mer än tre gånger så mycket. Den danske professorn Bent Flyvbjerg är knappast förvånad över utfallet. Han är världens kanske mest framstående forskare kring så kallade megaprojekt. Olympiska spel. Tunnelbyggen. Sjukhus. Rymdfärder och andra komplexa satsningar med mångmiljardbudget.
Västlänken i Göteborg. Stora förseningar. Mycket dyrare än planerat. Ny entreprenör.
Flyvbjergs forskning kan sammanfattas i en kort mening: Det går nästan alltid åt helvete. Både ekonomiskt och tidsmässigt. Men det beror inte i första hand på att projekten är feltänkta eller genomförandet inkompetent. Utan att människan till sin natur är usel på att planera. I stort och smått. Från köksrenoveringar till kärnkraftreaktorer. Människan har en kognitiv skevhet som gör att vi alltid önsketänker. Vi överskattar vår egen förmåga och underskattar risken för svårigheter. Vi tar inte höjd för det oväntade, trots att det oväntade nästan alltid inträffar. Och även om vi tycker att vi tar höjd, tar vi alldeles för lite. Den amerikanske kognitionsforskaren Douglas Hofstadter har döpt det sistnämnda fenomenet till Hofstadters lag: "Allt tar längre tid än du tror, även om du tar hänsyn till Hofstadters lag". Och när det oväntade som väntat inträffar, och alla kalkyler spricker på längden och bredden, börjar vi klaga på genomförandet. Byter leverantör. Organiserar om. Sparkar chefer. Trots att det egentliga problemet i regel är att planeringen var verklighetsfrämmande redan från början. Problemet var "doomed to doom", som Flyvbjerg skriver i sin och medförfattaren Dan Gardners nyutkomna bok "How big things get done". Flyvbjerg har förresten också formulerat sin naturlag, som han kallar Megaprojektens järnhårda lag: "Högre kostnader, längre tid, sämre utfall, om och om igen".
Den svenska klimatomställningen uppfyller i stort sett alla kriterier för ett projekt som är dömt att misslyckas. Inte i den meningen att omställningen inte bör eller kan genomföras. Utan att den kommer att ta längre tid än vi vill och vi tror. Mycket längre. Vi har börjat bestämma när den ska vara klar. Och sen får verkligheten anpassa sig efter det. För det "måste gå", som det brukar heta. De politiska partierna tävlar nu i hur snabbt de kan få på plats vindkraftparker, ny kärnkraft och hundratals mil av stamnätsförbindelser. Allt talar för att alla har fel. Och mest fel av alla har förmodligen, och tyvärr, de som tror att kärnkraftsutbyggnaden kan hålla jämna steg med industrins och transportsektorns snabbt växande behov av elkraft.
Enligt den databas över mer än 16 000 megaprojekt i 136 länder som Bent Flyvbjerg har byggt upp, har kärnkraftverken ett uselt track record. Det genomsnittliga kärnkraftbygget blir mer än dubbelt så dyrt som planerat. Och drar ut på tiden. För andra kraftslag ser det betydligt bättre ut. Den genomsnittliga vindkraftparken blir bara 13 procent dyrare än beräknat. Men som Flyvbjergs forskning alltså visar misslyckas alla typer av megaprojekt nästan alltid. Tidsmässigt, ekonomiskt eller både och. Av de tusentals projekten i hans databas har mindre än en tiondel gått enligt plan. Således kommer huvuddelen av projekten i Sveriges klimatomställning sannolikt också att gå åt helvete. Men när det händer gäller det att dra rätt slutsats. Att omställningen behöver fullföljas ändå. Det var planen det var fel på, inte genomförandet.
Underlag: Toröredaktionen och Peter Wennblad, SvD.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar