Du som läser det här är sannolikt en medelmåtta.
"Nej, inte jag", tänker du. Men jo. du också. Ock det ska du vara glad för.
Inte för att någon spontant vill vara en dussinlirare. Enligt Tom Currant, forskare i socialpsykologi vid London school of economics, har det blivit negativt att prestera på medelnivå (SvD 13/4). "Average" klassas i dag som ett dåligt ord, trots att en överväldigande majoritet rent statistiskt är genomsnittsmänniskor och det är en betydligt bättre position än man kanske tror.
För det är där, i den breda mitten, livet leker. En undersökning bland gymnasieungdomar vittnar om att tillvaron på toppen i den sociala hierarkin innebär ständigt arbete för att behålla sin status (SvD 15/4).
De som alltid siktar mot stjärnorna - och försöker vara högpresterande såväl professionellt som i flera privata sammanhang - mår ofta sämre. Ock studier visar att perfektionism leder till stress, ångest och depression.
Ett eller ett par pinnhål längre ner är det däremot ganska bekvämt. Det är där alla vi som inte är vår generations Rembrandt, Mozart eller da Vinci huserar. Vi som inte vinner Oscarstatyetter och Guldbollar, inte skapar nästa Spotify eller månraket - och sannolikt hade bott kvar i grottorna om ingen annan uppfunnit huset.
Det är på det stora hela inget fel på oss. Med en god utbildning och rätt förutsättningar kan de stora grå massan tvärt om prestera hyggligt - ibland till och med stordåd - vilket är nödvändigt i en välfärdsstat. Det är medelmåttorna som bygger landet.
Dessutom är det något som vi gör riktigt bra. Så utan att förringa det uppburna toppskiktet är det dags att även hylla det statistiska genomsnittet. Det finns ingen anledning att fortsätta hacka ner på oss själva.
Underlag: Susanne Nyström, ledarskribent DN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar