ATT VI MÅSTE ARBETA LÄNGRE ÄR INTE EN FRÅGA OM POLITIK - DET ÄR REN MATEMATIK.
När Emmanuel Macron ville höja pensionsåldern för fransmännen från 62 till 64 år utlöstes våldsamma protester i hela landet.
Bi Puranen, forskare och generalsekreterare vid World Values Survey, beskriver balansen mellan produktiva respektive improduktiva år. Och hur den är en förutsättning för varje samhälles överlevnad. Den mest basala överlevnadsmekanismen är att det finns ett slags jämvikt mellan den tid man närs av kollektivet - som när man är barn, gammal eller sjuk - respektive den tid man bidrar till gruppen. Denna insikt har präglat alla kollektiv i alla tider. Det spelar ingen roll om du tittar på vikingatiden, bondesamhället eller en liten grupp urfolk i Amazonas regnskog.
Man skulle kunna tänka att den moderna välfärdsstaten är en fenomenal idé för att säkra denna ordning. Men det verkar fungera precis tvärtom. Man kommer i första hand att tänka på vårens demonstrationer mot en höjd pensionsålder i Frankrike. Och hur de i maj helt urartade. Att molotovcocktails hivas mot poliser i tjänst och att se hundratals poliser skadas är naturligtvis en skandal i sig. Men att populister i parlamentet lägger skulden på president Macron och hävdar att han med pensionsreformen "sökte konfrontation" är om möjligt än mer hialöst.
När Macrons planer på att höja pensionsåldern från 62 till 64 år blev kända gick fransmännen man ur huse. Svenska medier rapporterade flitigt till en början. Men inte i ett enda inslag kunde man höra en reporter ställa frågan till demonstranter eller politiska motståndare: Vi vet vad ni är emot - men vad är ni egentligen för? På ett sätt framstår demonstrationerna som obegripliga. Blir vi äldre måste vi arbeta längre. Det är inte politik. Det är matematik. Att populistpartier till höger och vänster inte snappat upp det som brutala vikingar begrep är märkligt. Det hade varit välgörande med en reporter som ställt några frågor om matematiken. Som hur man i så fall ska hantera det faktum att medellivslängden för fransmännen blir längre och vad man ska göra för att inte pensionssystemet ska braka samman. Ska man införa en ättestupa för alla som fyllt 75? Eller ska man sänka alla ersättningar så att pengarna räcker längre? Vad skulle de göra i Amazonas om de skröpliga började leva ytterligare en massa år? Kanske hade matransonerna för var och en blivit mindre. Men inte sjutton skulle man frusta över orättvisa.
Pensionssystemet i Sverige, liksom i många andra länder, utgår ifrån att det är individen som jobbar ihop pengar till sin egen pension. Vissa kan inte arbeta. Och att dessa får någon form av bidrag är inget konstigt i ett samhälle med välfärdsambitioner. Men det har inte stannat där. Klåfingriga och hjälpnödiga politiker håller på och skruvar på garantipension och bostadstillägg så att gruppen som inte lever på sin egen lagerhållning blir allt större. Man kan om man är hard-core-socialist drömma om ett samhälle där staten tar hand om allt vi tjänar och fördelar efter eget tycke. Då skulle vi inte behöva streta oss till en drömsemester, utan en semesterpeng skulle i bästa fall betalas ut av staten. Om det är mer av detta man vill ha, kan man möjligtvis förstå demonstranterna. Men om man värdesätter individens frihet kombinerat med ett kollektivt ansvarstagande går det inte ihop. Låt individer arbeta så mycket eller lite de vill, så långt upp i åren de vill eller kan, så länge de axlar de ekonomiska konsekvenserna av sitt val.
Frågan "Vad är du för?" borde ställas i många sammanhang. När boende protesterar mot vindkraft, ett nytt fängelse eller ett hem för missbrukare i kommunen, bör de avkrävas ett svar om vad de vill ha istället. Höga elpriser, dömda brottslingar som går fria eller fler parkbänksalkoholister?
Underlag: Hanne Kjöller, fristående kolumnist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar