JORDGLOBEN

 De flesta av oss är livet ut roade och fascinerade av tanken på hur de lagbundna naturförloppen gestaltar sig för människan: När solen går upp över Titicacasjön i Sydamerika går den samtidigt ner vid Kuku-nor i Kina.

Jorden eller Tellus är en av de större stenplaneterna i universum. Den stelnade ytan, jordskorpan, är mellan 7 och 50 kilometer tjock, under Sverige är den 40-50 kilometer tjock. Den undre flytande delen kan bli upp till 6000 grader varm och är starkt magnetisk.

 Jorden är som alla vet ett stadigt klot som snurrar runt hela tiden, ett varv på 24 timmar, och på samma gång far den ju fram i en oval bana runt solen, en runda för varje år. Den här banan är 94 miljoner mil lång och farten jordklotet håller är 108 000 kilometer per timme.

 Detta är en hög fart, inga reaplan rör sig tillnärmelsevis så fort. Och alla åker vi med på färden, fast det inte känns så. Mjukt och stötfritt rör den sig - aldrig någon häftig inbromsning, aldrig några ryck. Är inte detta märkvärdigt? Ingen fluga blåser bort, havets vatten skvalpar aldrig ut, trots att farten är så svindlande.

Här ovanpå jordklotet vandrar vi på svensk botten, med benen riktade mot medelpunkten. Mitt emot oss kliver maorifolket omkring på Nya Zeeland och tycker att de går alldeles naturligt, trots att de faktiskt är uppochnervända. De menar säkert att det är vi som är uppochner, och därom kan man tvista i evighet.

En vilsen eskimå som står på Nordpolen vrids oavbrutet åt vänster. En pingvin på Sydpolen vrids åt höger kring sin egen axel. En brasilian som betrakta Atlanten faller ideligen framåt med näsan före, men Atlanten följer lyckligtvis med i rörelsen. En medicinman som som ror nedströms utför Kongofloden rör sig obevekligen i cirkel baklänges.

När solen går upp i Timbuktu går den ner i Honolulu.

Jordklotets yta är tämligen slät, ty alla större gropar är fyllda med vatten. Landbacken som sticker upp här och var över oceanerna är faktiskt ganska platt. Höga berg finns förstås, men de allra högsta rakar en mil upp i vädret. Detta är inte mycket eftersom jordens omkrets är 40 000 mil ( så långt gick min gamla Volvo) och jordradien är 6370 kilometer.

På en jordglob med en meters diameter höjer sig Himalayas högsta topp bara en halv millimeter eller så.

Jorden är alltså med mänskliga mått mycket stor, långt större än vi brukar tro i detta rymdforskningens och raketernas tidevarv. Ordentligt uppmätt är den ju nu för tiden och noga inrutad i ett linjenät som vi kallar longituder och latituder. Den som först kom på detta och att jorden var rund som ett klot var en gammal grek vid namn Eratosthenes. Han levde ett par hundra år före Kristus, Han lyckades också att med ganska god precision beräkna jordklotets storlek.

Jordgloben är en nyttig sak. Långt bättre än den utförligaste kartbok ger den besked om hur det egentligen är ställt med vårt hem i rymden. Den har bara ett fel, den lurar oss lätt att tro att  avstånden på jorden är små. Med mänskliga mått är de allt ansenliga fortfarande, tänk bara på  det där lilla sandkornet som representerar höjden av Himalaya.

Bilder från astronauter visar att Jorden är blå, Mars röd, Saturnus gul, Uranus och Neptunus gröna och övriga vita.

Några andra sakuppgifter:

¤   Atmosfärens vikt beräknas till 5 000 biljoner ton, 78 % kväve och 21 % syre.

¤   Ljushastigheten är 300 000 km per sekund. 

¤   Tiden för ljuset från solen till jorden: 8 min och 19 sek, från månen till jorden 13 sek.

¤   Jordens densitet: 5516 kilogram per kubikmeter.

¤   Avståndet jorden - månen: 350 000 till 400 000 kilometer.

  Underlag: Alf Henrikson och Wikipedia