Överskriften på denna blogg borde egentligen vara "Kylan gjorde vårt land till Sverige".
Nu är det kallt i hela landet, men kylan ska vika, och så sakteligen gör den ju det . Men än så länge kan det bli kallt, riktigt kallt.
Nu så, nu vet man att man är svensk. Mellan 30 och 40 på flera håll i norr, meddelar SMHI. Ner till minus 20 i söder. Vi kör ner händerna i dunjackans fickor, trycker ihop ögonbrynen under mösskanten och grymtar pliktskyldigt. Men: många älskar det. Vi är en del av detta klimat som också är en del av oss. När kylan blir köld, då är det Sverige på riktigt. Vi fryser, alltså är vi svenskar.
Det är ingen slump att en av våra mest älskade juldikter börjar: "Midvinternattens köld är hård". Att den mest älskade raden i en av våra vackra sånger handlar om "en tradare i snörök". Att flera oförglömliga svenska litterära scener - Vilhelm Mobergs oxe som räddade livet på sonen under vinternatten, Selma Lagerlöfs vargar, Astrid Lindgrens blodförgiftade dräng, Vilhelm Mobergs Raskens, som gav bort sin ena stövet till en förfrusen kamrat och själv dog på kuppen - utspelas med rykande andedräkt till en fond av snö och kyla.
I den svenska folksjälens Nikkaluokta är det minus 41,6 grader minst en gång per år. Svin- , snor-, is-, smällkallt, vi möter kölden med en vedtrave av synonymer. Vi lindar in ungarna i fem lager, rotar fram skyffeln, plockar ner pappas gamla pälsmössa från vinden och låtsas inte om att vi givit den ett namn som anspelar på björnhonans anatomi.
Sedan ger vi oss ut och klarar skivan. Vi plogar (hjälpligt) gatorna, avfrostar (hyfsat) bussar och tåg, sandar (inte sällan) trottoarerna.
Så grymtar vi igen och det får vi förstås göra - men det märkliga är inte att samhället fungerar sämre när det är så kallt att kvicksilvret fryser, utan att det fungerar alls.
En bild över global temperatur har cirkulerat under hösten och vintern. Aftonbladet kallar den för "den stora köldbubblan". Världen är röd och svart, svettig, överhettad .Bara Norden är kallt, ett ljust område i den färgade omgivningen. Och man tänker: Skönt! Tack för att våra barn och barnbarn åtminstone någon gång får den vinter vi själva ofta hade, tack för att det fortfarande går att åka skidor till Mälardalens förskolor, tack för att klimatkollapsen gav ytterligare ett års respit.
Underlag: Erik Helmerson, ledarskribent DN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar