KUNGEN, DET ÄR DAGS!

 EN RIKTIG LEDARE VET NÄR DET ÄR DAGS ATT KASTA IN SPIRAN.

I dag firar kungen 50 år på tronen, men jubileumsåret hade kunnat börja bättre. I januari visade SVT dokumentären "Sveriges sista kungar". Carl XVI Gustaf passade då på att rikta kritik mot det drygt 40 år gamla riksdagsbeslutet som tog ifrån Carl Philip kronprinstiteln. Uttalandet väckte så starka reaktioner att hovet några dagar senare publicerade ett slags dementi där kungen gav sitt fulla stöd till såväl kronprinsessan Victoria som till kvinnlig tronföljd.

Därefter vände han blad - och det är synd. För frågan om vem som ska efterträda honom och senare hans dotter är relevant. Men inte på det sätt kungen diskuterar.

Som Göran Ellung, producent för dokumentären, nyligen påpekade har Sverige bara varit en demokrati i cirka 100 år. Från ett historiskt perspektiv är det inte särskilt länge och monarkin är en rest av ett annat styrelseskick. Därför vore det märkligt om den överlever (Agenda 10/9).

Det betyder inte att vägen framåt är en revolution. I stället bör kungen, sin vana trogen, följa i fädernas fotspår och medverka till en modernisering av statsskicket.

Här kan hans farfar, Gustaf VI Adolf, fungera som förebild. När den svenska regeringen i mitten av 1900-talet tillsatte en grundlagsutredning för att se över möjligheterna att införa republik undertecknade gamle kungen förslaget i egenskap av ordförande i konseljen. Enligt populärhistorikern Herman Lindqvist  är det nog enda gången i Europas historia som en kung har signerat ett republikdokument och han kallar förfarandet "The Swedish way".

Resultatet blev Torekov-kompromissen, som slog fast att kungahuset skulle vara kvar men bara som symbol. Förändringen skulle dock ske efter Gustaf VI Adolfs bortgång, så Carl XVI Gustaf fick inleda sin regeringstid med att skriva under den nya regeringsformen som avskaffade hans kungamakt.

Nu är det dags för någonting liknande igen - och reformen bör ske i två steg. Först genom att kungen, efter ett halvt sekel på tronen, lämnar över till Victoria, vilket inte är någonting anmärkningsvärt. Numera är normen inte nödvändigtvis att göra som brittiska drottningen Elizabeth och dö på sin post, varpå tronföljaren tar på sig kronan som pensionär. I Belgien, Holland och Spanien har monarkerna lämnat över till nästa generation i förtid och svenska folket vill se samma sak här (DN/Ipsos 8/9).

Önskemålet är knappast förvånande. Ingen offentlig person har fått så höga popularitetssiffror i de nationella SOM-undersökningarna som Victoria. Och i Kantar Sifos mätning svarar 54 procent att de har störst förtroende för henne bland kungahusets medlemmar, medan kungen är tvåa på 10 procent.

Det andra steget på den svenska vägen är att sakta men säkert förbereda för republik, vilket flera riksdagspartier önskar utan att driva frågan. Precis som när familjen Bernadottes inflytande begränsades bör justeringen ske i samband med ett tronskifte. I praktiken när Victoria avlider eller avgår av eventuella hälsoskäl.

Om beslutet fattas snart finns det gott om tid att ta fram förslag för hur Sveriges framtida statsskick ska utformas. Det handlar om vilken roll en framtida president ska ha, om vi nu ska ha en sådan, hur makten ska fördelas och hur han eller hon ska utses.

Dessutom får Victorias barn redan i skolåldern tydlig information om att de inte kommer att drillas i kungliga plikter, utan är fria att själva välja utbildning, yrke och väg i livet.

Kungens valspråk har varit "För Sverige i tiden". Som kungen säger i dokumentären sker ständiga förändringar och därmed ändras hur samhället fungerar i en modern demokrati. I dagens läge innebär hans valspråk att det är dags för nationen att göra upp med det som kallas en demokratisk paradox. Den offentliga makten utgår från folket. Då fungerar det inte att statschefens ämbete avgörs av blodsband.

Underlag: Susanne Nyström, ledarskribent DN.