Under ett och ett halvt års tid har vi mer eller mindre dagligen fått höra om de fruktansvärda förluster i döda och sårade som ryssar och ukrainare åsamkar varandra. Såvitt vi vet är de ryska förlustsiffrorna närmare dubbelt så höga som de ukrainska. Enligt den ukrainske presidenten Zelenskyj dör varje dag 100 ukrainska soldater och många fler skadas. Hur kännbara dessa förluster är för respektive land sammanhänger med en lång rad faktorer som en effektiv ledningsorganisation, tillgången till vapen och utbildad trupp men ytterst handlar det om försvarsviljan och befolkningstalen i respektive land. Befolkningen i Ryssland uppgår till cirka 143 miljoner och försvarsviljan tycks vara mycket svag. I Ukraina lever cirka 43 miljoner och försvarsviljan är omvittnat mycket hög.
Vi kan jämföra med hur krigen förlöpte för Sverige i forna tider. Slaget vid Poltava 28 juni 1709 beskrivs alltid som det största nederlaget någonsin i Sveriges historia, förlusten som ledde till att hela den svenska stormakten rasade. Ca 8000 svenska soldater låg kvar på slagfältet, döda eller sårade. Detta var Karl XII:s krig.
Men sanningen är att vi hade en ännu större förlust i människoliv i ett slag som de flesta aldrig har hört talas om och som numera inte ens nämns i skolböckerna. Slaget vid Kirkholm utanför Riga i Lettland den 27 september 1605. Då stupade över 9000 svenskar, nedmejade av bara 3500 polska så kallade bevingade husarer. Det slaget ledde inte till några förluster av landområden, men i chocken efteråt moderniserades den svenska armén så effektivt att Sverige på nytt kunde bli en militär stormakt. Det var Karl IX som förlorade vid Kirkholm, trots att han hade 11000 man och från början en bättre position uppe på en kulle mot de cirka 3500 polackerna nedanför. Svenskarna var visserligen trötta och blöta men de lät sig luras av en ganska enkel skenmanöver. Polackerna troddes fly, svenskarna gick till anfall , lämnade kullen, men blev då överraskade av det framdånande polska kavalleriet, världens då farligaste och skickligaste motståndare. Det blev en fullkomlig massaker på det svenska fotfolket. Kungen förlorade sin häst och var nära att dödas, men den livländske adelsmannen Henrik Wrede gav omedelbart kungen sin egen häst, varpå han själv omedelbart höggs ner. Wredes familj belönades efteråt rikligt med pengar, gods och förläningar i Finland. Den chockade Karl IX, en lätt gikt- och reumatismbruten man i femtiofemårsåldern och en spillra av armén överlevde.
Nederlaget ledde till att kungen och försvarsledningen insåg att den svenska armén var illa utrustad med ålderdomliga vapen och illa tränad. De polska husarernas anfallsmetod, knä vid knä i full galopp var ett gott exempel.
Motgångarna gjorde att bara några år senare kunde kungens unge son , Gustav II Adolf, träda fram med en helt ny armé, nya vapen och en helt ny taktik som slog världen med häpnad och skrev in kungen i den internationella militärhistorien.
Om man gör jämförelser mellan dagens förlustsiffror och de vid de svenska bakslagen i Poltava och Kirkholm bör man först beakta de svenska befolkningstalen. I Början på 1600-talet hade Sverige ca en miljon invånare, i början av 1700-talet ca 1,5 miljoner. I runda tal föll i Poltava ca 0,5 procent av den svenska befolkningen, eller i andra tal en på tvåhundra svenskar, vid Kirkholm i runda tal en procent , eller var hundrade svensk.
Rysslands befolkning uppgår i dag, som tidigare nämnts, till drygt 140 miljoner och Ukrainas till drygt 40 miljoner. Skulle dagens förlustprocenter bli lika höga som de svenska var på 16- och 1700-hundratalen handlar det alltså om förluster på så höga nivåer som bara kan nås om taktiska kärnvapen utnyttjas i striderna.
Bakgrundsmaterial: Herman Lindqvist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar