RIKSBANKEN HAR MISSLYCKATS

 EN RIKSBANK SOM INGET VET FÖRTJÄNAR INTE SJÄLVSTÄNDIGHET

Riksdag och regering sköter riket, men åtskilliga beslut fattas också av myndigheter och institutioner på grundval av erkänd kompetens. Fast hur är det med Riksbanken? Den har misslyckats med sina huvuduppgifter att hålla inflationen nere och kronans värde uppe, och saknar uppenbarligen kunskap om varför.

Den liberala demokratin av svensk modell innehåller en central paradox. Grundlagens portalparagraf stadgar att "all offentlig makt utgår från folket". Detta lägger makten över de offentliga uppgifterna i den folkvalda riksdagen och hos den regering som denna riksdag stöder. Samtidigt har vi etablerat en princip om självständighet hos många offentliga organ.

Vi har självständiga domstolar, självständiga forskningsråd, självständiga kulturinstitutioner, självständiga universitet och vi anförtror stora delar av vården till självständiga professioner. Riksdagsmajoriteten beslutar om generella lagar och de ekonomiska ramarna. Men enskilda domslut, vilka forskningsprojekt som ska erhålla anslag, vilka föreställningar som ska spelas på de offentliga teatrarna, vilken vård en patient ska få och vilka böcker som ska köpas in till de offentliga biblioteken beslutas av de som arbetar i dessa med självständighet anförtrodda offentliga institutioner.

Här finns sålunda en klar anomali, eftersom en betydande makt utövas av personer som inte är demokratiskt valda.

Grunden för denna ordning är att de som arbetar självständigt i dessa institutioner besitter  någon form av säkerställd kunskap som gör att de kan anförtros denna beslutsmakt.  Inom områden som juridik, forskning och sjukvård handla detta som regel om mycket långa utbildningar, och därefter år av tjänstgöring där vederbörande visat prov på både goda kunskaper och gott omdöme. Inom det konstnärliga området gäller som regel visad god professionell förmåga.

Inom politiken talar man om epistemisk demokrati, alltså beslut som grundar sig på  kunskap. Till detta kommer sedan att besluten måste vara "sanna och rättfärdiga". Kraven på rättfärdighet gör att man lätt kommer in på frågan om mänskliga rättigheter som sätter bestämda gränser för vad politikerna får besluta om.

Att vi överlåter makt till självständiga institutioner bygger på att vi anser att det där finns rimlig säkerställd kunskap om vad som är rätt och fel, bra eller dåligt. Denna kunskap kan alltså vara vetenskaplig eller konstnärlig. Men hur ska man se på denna delegering av makt om denna kunskap inte finns? Detta förefaller vara fallet med en viktig central institution i svensk politik, nämligen Sveriges riksbank.

Banken har till uppgift att säkra den svenska valutan och att hålla inflationen nere, och man har misslyckats med båda. Den svenska inflationen ligger nu på 6,3 procent vilket är ett medelsnitt i EU, men flera länder har bara hälften, t ex Danmark, Spanien, Grekland och Belgien.

Det mest iögonfallande misslyckandet gäller kronans värde. När Riksbanken fick sin självständighet 1999 kostade en euro omkring 8,90 svenska kronor. Nu kostar euron 11,90, en försämring med 33 procent. Eftersom Sverige importerar mycket från övriga euroländer innebär detta ett starkt bidrag till inflationen.

Problemet är att Riksbanken inte kan se någon förklaring till detta märkliga fall för den svenska kronkursen.

Ingen av de de faktorer som normalt har betydelse, de offentliga finansernas ställning, ekonomisk tillväxt, banksystemets stabilitet fungerar för att förklara den historiskt svaga kronkursen.

Detta reser frågan om varför Riksbanken alls ska anförtros självständighet, när man saknar kunskaper om de saker man har att lösa- Nu bedriver Riksbanken politik av icke valda politiker. Vad Riksbanken gör har stora fördelningspolitiska effekter. Räntehöjningar gör att bankerna gör väldiga vinster utan att ha gjort något som motiverar detta samtidigt som många hushåll drabbas av kraftigt ökade kostnader. Att ge denna makt till Riksbanken saknar såväl demokratisk som epistemisk legitimitet.

På senare tid har analyser av ekonomer vid framstående universitet kommit att ifrågasätta både den empiriska grunden för och de positiva effekterna av självständiga centralbanker.

Det är hög tid att vi börjar diskutera detta i Sverige.

Underlag: Debattartikel i DN 4/9 signerad Bo Rothstein, seniorprofessor Göteborgs universitet.