På torsdag den 28 januari är det kungens namnsdag. Dagen är flaggdag. Vi har tidigare i dessa rader ifrågasatt detta med allmänna flaggdagar på kungligheternas namnsdagar. Det finns i så fall mer angelägna saker att flagga för, till exempel Karl X Gustafs tåg över Bälten och freden i Roskilde 1658 som gav oss Skåne, Bleking, Halland och Bohuslän åter, Sveriges största militära seger någonsin.
Vår nuvarande kung Carl Gustaf har nummer XVI i namnchiffret. Vilka är då alla de andra Karlarna frågar man sig? Kanske kan det vara intressant för en del. För dagens skolungdom är nog dessvärre allt detta totalt ointressant och okänt.
Vi har fått hjälp av Alf Henrikson med den här kungalängden av svenska Karlar.
Först kom Karl den förste , han bodde i en dös. Han styrde och han ställde långt bort i Hedenhös. I tusenmila skogen där inga gränser fanns, försökte han regera det Sverige som var hans.
Sen kom Karl den andre, han var en liten plutt. Han satte sig tillrätta på tronen med ett skutt. Det var i Västergötland vid Slafsens blåa våg. Där hade han en ökstock för sina härnadståg.
Sen kom Karl den tredje, han var en lång drasut. Han trivdes bäst i Närke allt vid en landsvägsknut. Där byggde han en riksbank och satte upp en bom och ansåg allt och alla som statens egendom.
Sen kom Karl den fjärde, vad var då han för slag? Han var en fridsam konung som kunde stifta lag. Han hade runda kinder, han hade krumma ben och satt till doms var fredag på farfars bautasten.
Sen kom Karl den femte, han var en argsint man, ty krig i alla väderstreck och väder förde han. Han intog hela Trosa, han intog halva Hjo, han var så företagsam så det kan ingen tro.
Sen kom Karl den sjätte, han var så religiös. Han var förtjust i asablot och glad i Hedenhös. Han sjöng en psalm till Asator med stark och rostig bas och drack förskräckligt ur ett horn men aldrig ur ett glas.
Sen kom Karl den sjunde ur den katolska tron. Hans pappa hette Sverker, en gammal from person. Sankt Eriks son som hette Knut var nog ett elakt frö. Han slog ihjäl Karl Sverkersson en natt på Visingsö.
Sen kom Karl den åttonde, hans pappa hette Knut. Han var av släkten Bonde, två gånger drevs han ut. Han förde krig i ett i ett, ja sorglig var hans lott. På slutet kom han dock igen och dog på Stockholms slott.
Sen kom Karl den nionde, han satt på en tribun och ställde till ett blodbad i Linköpings kommun. Han var den ilsknaste monark som gamla Sverige haft och förföljde katoliker av all sin mannakraft.
Sen kom Karl den tionde, och han låg mest i fält. Först slogs han uti Polen, sen gick han över Bält. Från Danmark tog han Skåne, Halland, Bleking, Bohuslän. Sen reste han till Göteborg, där gick han häftigt hän.
Sen kom Karl den elfte, han var en enkel själ. Han ställde till förmyndarräfst och reduktion jämväl. Indelningsverket var hans verk, varom han lagt sig vinn. Och pengar till soldater åt kronan drog han in.
Sen kom Karl den tolfte i stora stövlars takt. Han hade knappt fyllt femton när han fick envåldsmakt. Vid Narva vann han seger, Poltava blev hans fall, varpå han höll kalabalik och föll vid Fredrikshall.
Sen kom Karl den trettonde, hans brorson kördes bort, och han var redan gammal och blev äldre inom kort. Frimureri var hans mani och andeskåderi, magi och ordensvurmeri och inskränkt monarki.
Sen kom Karl den fjortonde, en fransk marskalk från Pau, en fyradubbel miljonär, och de var glesa då. I Örebro föll folkets val hux flux på hans person. Han var de förste Bernadotte som satt på Sveriges tron.
Sen kom Karl den femtonde, artist och sångarbror, en kärlekskrank kavallerist vars lust till krig var stor. Men politikens verklighet befanns tyvärr för svår så han blev krasslig och gick bort i sina bästa år.
Till sist kom Karl den sextonde, han stavar Karl med C.
Det gjorde alla andra med, detsamma gjorde de. Det enda skäl som kan hittas på till att vi inte också gör så, är att svenska karlar ser konstiga ut, när de inte stavas med K.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar