HUR MÅR USA?

Vi läser dagligen om den våldsamma utvecklingen som blossat upp i USA. Attacken mot Capitolium var en höjdpunkt men sannolikt inte den enda.

Det finns en dimension som ofta glöms bort när vi skall försöka förstå vad som händer i USA. Man bör beakta den längre tidshorisonten när man talar om ett samhälle där man byggt in så mycket orättvisor under åren i ett system så att allt färre av invånarna tror på det längre. Systemet har under åren blivit så ojämnligt och så obarmhärtigt att många känner rädsla inför framtiden, en rädsla som dominerar deras vardag. Ett system där de rika har diamanter på hundhalsbanden och de fattiga inte har mat nog att mätta sig själva. Med de extrema ojämnlikheterna följer konkurrensen om resterna som lämnas längre ner i samhällskedjan - och där finns både vita och svarta, två grupper vars historia och relation till USA är väsensskilda från varandra och fyllda av spänningar.

Den amerikanska drömmen har urholkats under lång tid och därmed också fundamentet för stabiliteten. Idén som tidigare gjorde gällande att om man bara jobbade hårt nog så fanns möjligheterna där, har nu bytts mot känslan av  att ingenting är möjligt hur hårt man än sliter. Drömmen har blivit en mardröm för ett betydande antal amerikaner.

De senaste fyra decennierna har välståndet i USA fördelats allt mer till förmån för de superrika. Med Reagens skattereform på 1980-talet sänktes skatten för de med högst 

inkomster från 50 till 28 procent. Det var en stor omläggning av resurser. Omsvängningen under 1980-talet bröt även mot en regel i den amerikanska modellen att det skall löna sig att slita även om världen inte är rättvis och välfärden inte växer som i Europa. Man bör notera att allt det här inte alls bara handlar om de allra fattigaste utan också om medelklass och under medelklass vars tro på framtiden grusats och oron ökat. Addera därtill en politisk utveckling där inflytande från stora företagsintressen utmanövrerat vanliga medborgares röst - så urholkades också tilltron till de demokratiska institutionerna. I dag litar en av tio på politikerna i Washington, för femtio år sedan var det åtta av tio.

Det finns en gräns någonstans för hur mycket ojämnlikhet ett samhälle tål, kanske har USA nått sin? 

Nu är det ju så att det finns djupa skillnader i ideologi, livsåskådning och värderingsgrund mellan olika delar av USA och mellan olika grupper, och att dessa i sig skapar spänningar. Det amerikanska valsystemet bäddar för sådant. I den amerikanska ideologin ligger att "The winner takes it all", det vill säga den starkes rätt att ta för sig. Vi såg det vid elektorsröstningen. Ett fåtal rösters övervikt och alla elektorsrösterna går till vinnaren. Det här synsättet har skapat den amerikanska politiska kartan med två stora partier som slåss om makten. Den som är starkast ett år tar allt.

Det är stor skillnad hur människor förhåller sig till samhället mellan de som bor i städer och de på landet, mellan olika utbildningsnivåer, rastillhörighet och kön. Men ett samhälle som USA som är uppbyggt kring alla dessa variationer har klarat att hantera detta på  ett rimligt sätt. Så länge människor har känt förtröstan inför framtiden, så länge de trott på den bärande idén för det samhälle de alla är en del av - på löftena att allt är möjligt om man bara försöker -  så länge  kan de fortsätta. När det hoppet falnar blir alla andra skillnader mer tydliga - liksom rädslan för "de andra". Och till slut tar orättvisorna sig sådana uttryck att slåss blir ett rimligare medel än att sätta sin tilltro till politiska förändringar.

Underlag: Till delar Frida Strannes uppsats "Har USA nått sin gräns". Frida Stranne är universitetslektor vid högskolan i Halmstad.